I dag var jag och hälsade på några av mina hästar jag tillfälligt har lånat ut och som numera finns hos Håbo Ridklubb. De har varit där sedan årsskiftet, och även om jag visste att det var rätt beslut då – att minska antalet hästar för att hinna med resten av min verksamhet – så var det inte lätt. Det är aldrig lätt när man har hästar som betyder så mycket och dem blir ju som en liten familj och har varit med mig så länge.

Att låta någon annan ta över tyglarna, bokstavligen, kräver både tillit och mod. Men ibland är det just det som behövs för att kunna ge ännu mer till det man faktiskt har kvar. De hästar som är hemma får nu mer av min tid, min energi och mitt fokus – och det märks i både känslan och resultaten.

Men de som är utlånade… De saknas. Deras personlighet, deras små egenheter i stallet, hur de möter en i hagen eller lutar huvudet mot axeln när vi gosar i boxen. Därför var det så fint att se dem idag. De såg ut att trivas. Gick i stora hagar, var runda, fina och mjuka i ögonen – sådär som hästar är när de får vara just häst. Och det är precis det jag önskade för dem när jag fattade beslutet så tack Håbo Ridklubb.

Jag tror att vi i ridsporten skulle må bra av fler samarbeten. Att vi hjälper varandra, lånar, delar och lyfter. Det finns en styrka i det. När vi inte håller allt för oss själva utan ser helheten – hästens bästa, ryttarens utveckling, verksamheters överlevnad och människors arbetsmiljö. Det blir också så mycket roligare anser iallafall jag.

Det här beslutet har lärt mig mycket. Om att våga släppa taget ibland. Om att göra plats för det som behöver växa. Men framför allt har det påmint mig om hur mycket mina hästar betyder för mig – var de än är.