Vi lever i en tid där allt ska gå snabbt. Resultat förväntas synas direkt och tålamod är en bristvara. Men utveckling, oavsett om det gäller ridning, träning eller personlig utveckling, tar tid. Och kanske är just tiden vår viktigaste investering.

Det är lätt att bli frustrerad när framstegen inte syns i den takt vi önskar. Men frustration kan ibland bli vår största motståndare – den låser oss, gör oss spända och hindrar både oss själva och våra hästar från att hitta flytet. Att våga ge processen tid, och samtidigt möta frustration med nyfikenhet istället för motstånd, är en del av resan.

Growth mindset vs. fixed mindset

Här kan vi inspireras av Carol Dwecks forskning om mindset.

Ett fixed mindset utgår från att våra förmågor är givna – att vi ”är” på ett visst sätt och att utveckling har en gräns. Då blir motgångar ett bevis på att vi inte räcker till. Ett growth mindset däremot, bygger på tron att vi alltid kan utvecklas. Att motgångar är tillfällen att lära, att vi kan växa med erfarenheter och att det som känns svårt idag kan bli självklart imorgon.

När vi rider – och i livet i stort – är growth mindset en enorm hjälp. Det gör att vi vågar vara i processen, ta små steg och se lärandet som en del av målet.

Min och Tinas resa

När jag ser tillbaka på min och Tinas resa blir det tydligt hur mycket tid som faktiskt krävs. Det har varit många stunder där det känts som att vi stått still eller tagit steg bakåt. Men varje gång vi valt att ha tålamod och fortsätta jobba, så har något nytt lossnat.

Häromdagen kom Mustang hit och hjälpte oss med sadel. Det var en sån där milstolpe som verkligen gör skillnad. I galoppen, där jag tidigare ofta känt att det låg på gränsen till att bära iväg, föll en ny polett ner. Plötsligt var galoppen mer ridbar, jag kunde sitta med – och känslan av kontroll och harmoni var helt ny. Det var inte bara utveckling i hästen, utan i vårt samspel.

Och det allra roligaste? Nu har vi till och med börjat prova lite byten! Att kunna vara där, på ett ställe jag för ett år sedan inte ens vågade drömma om, är ett bevis på att tid, tålamod och rätt inställning verkligen bär frukt.

Att ta med sig

Utveckling är inte en rak väg. Den är krokig, full av omvägar och ibland känns den som ett enda stort stillastående. Men när vi vågar hålla fast i processen, möta motgångar med ett öppet sinne och se små framsteg som viktiga pusselbitar – då händer något stort.

Så nästa gång du känner frustration: stanna upp, andas, och påminn dig om att det är en del av resan. För i slutändan är det just resan – all tid, alla insikter och alla små steg – som leder till verklig utveckling.

I januari för 17 år sedan åkte jag och Jenny till Tibro för att titta på en ung häst som fångat Jennys intresse för att hon hette Queen.

Vi köpte henne som sexåring, en kall januaridag för 17 år sedan. Resan dit blev minst sagt äventyrlig – på vägen lyckades jag tanka fel i min dåvarande mans nya BMW, bilen fick bärgas, och vi hamnade på hotell. Jenny var helt övertygad om att det var rätt häst, inte minst för att hon just då hade släppt låten I Am the Queen. Jag själv tyckte att hon kändes lite ung, men när vi väl mötte henne fanns det ingen tvekan längre. Hon skulle bli vår.

Sedan dess har Queen varit en självklar del av vår vardag och av AP Ridutveckling. Hon blev snabbt en uppskattad läromästare för många elever och ryttare. Med Jenny vann de Stjärnornas Hoppning i Globen, och samma arena fick se henne hoppa tillsammans med Rolf-Göran Bengtsson i en stafett. Det är minnen som alltid kommer att leva kvar.

I år blev Queen 23. Hon hade börjat få känningar i ett bakben, och vi visste att dagen skulle komma när vi behövde ta farväl. Ändå blir det alltid mer smärtsamt när det sker hastigt. En olycka i hagen gjorde att vi fick fatta beslutet snabbare än vi hade hoppats.

Det är svårt att sätta ord på hur mycket Queen betytt. För mig, för Jenny, och för alla de ryttare hon lärt, stöttat och inspirerat. Hon var mer än en häst – hon var en arbetskamrat, en vän och en självklar del av vår hästfamilj.

Tack Queen, för allt du gett oss. Du lämnar efter dig många minnen, och ännu fler hjärtan som bär dig vidare.

I dag var jag och hälsade på några av mina hästar jag tillfälligt har lånat ut och som numera finns hos Håbo Ridklubb. De har varit där sedan årsskiftet, och även om jag visste att det var rätt beslut då – att minska antalet hästar för att hinna med resten av min verksamhet – så var det inte lätt. Det är aldrig lätt när man har hästar som betyder så mycket och dem blir ju som en liten familj och har varit med mig så länge.

Att låta någon annan ta över tyglarna, bokstavligen, kräver både tillit och mod. Men ibland är det just det som behövs för att kunna ge ännu mer till det man faktiskt har kvar. De hästar som är hemma får nu mer av min tid, min energi och mitt fokus – och det märks i både känslan och resultaten.

Men de som är utlånade… De saknas. Deras personlighet, deras små egenheter i stallet, hur de möter en i hagen eller lutar huvudet mot axeln när vi gosar i boxen. Därför var det så fint att se dem idag. De såg ut att trivas. Gick i stora hagar, var runda, fina och mjuka i ögonen – sådär som hästar är när de får vara just häst. Och det är precis det jag önskade för dem när jag fattade beslutet så tack Håbo Ridklubb.

Jag tror att vi i ridsporten skulle må bra av fler samarbeten. Att vi hjälper varandra, lånar, delar och lyfter. Det finns en styrka i det. När vi inte håller allt för oss själva utan ser helheten – hästens bästa, ryttarens utveckling, verksamheters överlevnad och människors arbetsmiljö. Det blir också så mycket roligare anser iallafall jag.

Det här beslutet har lärt mig mycket. Om att våga släppa taget ibland. Om att göra plats för det som behöver växa. Men framför allt har det påmint mig om hur mycket mina hästar betyder för mig – var de än är.

Efter månader av full fart, förändring och nya rutiner är jag äntligen på semester. Och jag märker hur mycket kroppen har längtat efter just det – en paus. Inte bara från jobb och vardagssysslor, utan från att hela tiden vara “på”. Kanske känner du igen dig?

Semester handlar inte bara om att ligga i hängmattan (även om det är högt rekommenderat!). Det är också ett tillfälle att landa, känna efter, komma i kapp med sig själv. Ibland behöver vi vila mer än vi tror – inte för att vi är lata, utan för att vi har varit starka för länge.

Jag vet att många ryttare har svårt att koppla bort ridningen under semestern. Att inte träna, att tappa rutinen, att inte ha “känslan i kroppen” varje dag. Men jag vill vända på perspektivet lite.

Att ta paus kan vara en investering.

En paus ger kroppen chans att återhämta sig. Det ger hjärnan utrymme att smälta allt vi lärt oss under terminen. Det ger hästen möjlighet att landa, både fysiskt och mentalt. Och det ger vår ridning – tro det eller ej – ett lyft.

För vet du vad som ofta händer när vi kliver upp i sadeln efter en paus? Vi rider mer medvetet. Vi känner tydligare. Vi är mer närvarande. Och det är just där, i det där lilla skiftet av närvaro, som utvecklingen bor.

Så oavsett om du spenderar semestern med bad och glass, fjällvandring eller bara lugna kvällar på verandan – ta dig tid att bara vara. Låt kroppen vila, sinnet vandra och kanske skriv ner några tankar om höstens ridmål, utan stress eller prestation. Bara för din egen skull.

För återhämtning är inte att backa. Det är att ladda.

Och jag lovar – både du och din häst kommer känna skillnaden.

Det var länge sedan jag skrev här. Jag tappade lusten, tappade orden – kanske tappade jag också en bit av mig själv en stund.
Det var så mycket som hände. Livet bar mig genom fler flyttar än jag hade önskat, och den där känslan av att inte riktigt landa tog över.

Men det senaste året har också lärt mig något värdefullt.
Att även när allt känns som om det rasar, när marken under en gungar och inget längre är som förr – så finns det en kraft i just det.
Att börja om.

Att börja om kan kännas tungt, som ett misslyckande nästan. Att släppa taget om det man kämpat för, att stå där igen med tomma händer.
Men ofta är det just där, mitt i röran, som något nytt får plats att gro.

Jag ser det i ridningen varje dag. Hur elever som vågar börja om – som vågar släppa sin gamla sits, sin gamla idé om hur det ska kännas – plötsligt hittar en ny lätthet i sin ridning.
Jag ser det i samtalsrummet, när någon börjar våga möta sig själv på riktigt och lämna gamla mönster.
Och jag har känt det själv, när jag sakta men säkert hittat hem i mig själv igen.

Tre saker som hjälpt mig – och som kanske kan hjälpa dig också:

Acceptera att det är tungt ett tag
Förändring är ofta smärtsam, och det betyder inte att den är fel. Det betyder bara att du är människa. Tillåt dig själv att sörja det som varit och vila i att allt inte behöver lösas direkt.

Sök det lilla som får dig att må bra – varje dag
En promenad med hundarna. En stund på yogamattan. En mjuk galopp på en hästrygg. Små saker, som påminner dig om vem du är och vad du längtar efter.

 Ha tillit till processen
Det kanske inte ser ut så just nu, men du bygger en grund för något bättre. Lita på att du kommer att hitta rätt igen – för du gör det. Det gör vi alla, när vi fortsätter gå.

Så nu är jag här igen.
Redo att skriva, att dela med mig av mina tankar och tips för både bättre ridning och bättre mående – för de två hänger alltid ihop.
Jag vill att den här bloggen ska få bli en plats för både inspiration och eftertanke, för ryttare och för människor som vill växa.
En livsstil. Ett sätt att vara snäll mot sig själv, även när allt inte går som man tänkt.

Tack för att du läser.
Och kom ihåg: ibland är det just när allt rasar som vi får en chans att bygga något ännu vackrare.

Vi hörs snart igen!

/Anna