Som ni säkert märkt har det inte blivit många blogginlägg sedan Didi gick bort. Det tog mig väldigt hårt och jag har tagit lite ledigt den sista månaden för att ladda om batterierna. Vill man jobba och hålla på med hästar så är det tyvärr en del av hästeriet men det gör inte att det känns mindre ont. Jag tänker ofta på både Lanz och Didi och dem saknas mig verkligen och jag tror det är viktigt att tillåta sig själv att vara ledsen och sörja dem som lämnar oss och sedan bevara dem som ett varmt och lyckligt minne i hjärtat. 

Jag kommer ihåg när jag var åtta och min mamma berättade för mig att min akvariefisk Kalle hade dött. Det var jätte ledsamt och jag blev så arg på mamma som tänkte spola ner honom i toaletten och jag engagerade hela min familj att vara med i min begravningscermoni ute i trädgården som jag höll för Kalle och jag kommer fortfarande ihåg honom. Han må bara varit en liten akvariefirre men han är en av dem som för mig nu är ett varmt och lyckligt minne. Hur jobbigt det än är när våra djur lännar oss så är varje sekund vi har tillsammans med dem värt det! 

Idag har jag haft bra ridpass på mina hästar och nu är jag redo att sätta igång att träna igen och planera för tävlingsstart!