En liten påminnelse om hästens utbildningsskala som är ett slags grundtänk och rödtråd som löper genom hästens utbildning från unghästen som är i början på sin utbildning och till den färdiga grand prix hästen.
1.takt
2. lösgjordhet
3. kontakt
4. schwung
5. rakriktning
6. samling
Allt detta kombinerat ska leda till geomsläpplighet och steg 1-3 är invänjningsfas och grunden när man sedan jobbar med steg 2-5 utvecklar man påskjutskraften och slutligen steg 4-6 utvecklar bärkraften. Men innan man kan börja använda sig av utbildningsskalan måste renodlingen av hjälperna fungera dvs en hjälp i taget. I början av ett ridpass kan man stämma av att renodlingen fungerar genom att göra halt med endast tygel och sedan sätta igång endast med skänkeln dvs ha en hängandes tygel. När man känner att detta fungerar och hästen har fått skritta kan man ta tyglarna och stämma av att man har en bra kontakt med hästens mun och hur kan man känna det? Tänk att det som produceras bakifrån, det som din skänkel driver framåt, går genom hästen fram till en stadig kontakt där det vare sig glappar eller blir mothållande. Man brukar prata om att ha stöd på tygeln och ett bra knep att kontrollera om man har ett bra stöd och kontakt med hästens mun är att man lättar på båda tyglarna och känner om hästen bär sig själv eller om man som ryttare har burit upp den. Släpper man båda tyglarna och hästen ramlar framåt och ev går ur form har man haft ett ojämt bärande stöd men går hästen kvar då har den god självbärighet och man som ryttare har haft en bra kontakt. Det är svårt att beskriva hur mkt en elev ska hålla i tygeln ett bra sätt att få en känsla av det är att jobba övergångar och med hjälp av sin tränare känna sig fram, blir avsaktningarna för bryska eller är de mjuka och jämna?