Ledig torsdag och ett fantastiskt höstväder utanför fönstret. 

Visst bor jag vackert?! I kväll ska jag ut och äta middag med vännen Jenny. Hoppas ni har en skön torsdag. 

Idag har jag fått rida Jossans Eco, en PRE. Vilken liten pärla!

I dag kom bästis Marie från Barcelona för några dagars jobb i Stockholm. Jag hämtade henne på flygplatsen sen åkte vi in till stan och medan hon uträttade några ärenden så satt jag och kontorade på Mocco. 

Mysig måndag som avslutats med hemma middag och kompismys.

Med tanke på mitt förra inlägg och även bilden på Celine som min vän Sandra, som jag nämnde i inlägget,  tog på en tävling i oktober 2011 så kunde jag inte låta bli att bli lite nostalgisk och tänka vidare på hur fantastiskt det är att ha stöttande vänner i sitt liv och hur viktiga dem faktiskt är i både med- och motgång. Jag kom såklart att tänka på Sandra som från att jag flyttade upp till Stockholm 1997 har funnits där varje gång jag velat slänga in handuken och börjat fundera på nya vägar utan ridning och häst och hon har stöttat och peppat! När jag tagit bort en häst har hon klivit in med förslag och tips på hästar att provrida och även åkt med på en del mer eller mindre galna provridningar. När jag varit osäker, haft en dålig ritt eller en bra ritt så har hon funnits där. 

Peppande vänner är viktiga och även ett vänligt ord eller komplimang från en stall/ridkompis man kanske inte känner så väl är också väldigt betydelsefullt. Jag har frågat det förut och jag frågar det igen; när gav du dina ridkopisar en spontan komplimang senast? Vi kanske ska anstränga oss ännu lite mera på att bli ännu bättre på det? Det kostar så lite ansträngning men ger någon annan så mycket.  Vi försöker ju alla så gott vi kan att bli bättre och vi blir nog alla någon gång då och då lite frustrerade och önskar att det gick snabbare att bli lika bra som våra förebilder så en komplimang eller två på vägen gör kanske att målet ändå känns lite närmre? 

Ibland kan det kännas svårt att hitta inspiration och motivera sig till att göra sitt bästa varje dag. Hur man än kämpar så kan det ibland vara svårt att hitta den där extra motivationen och minsta lilla grej känns helt oöverkomlig.
Det finns nog många som stundtals känner så i sin ridning och speciellt om man bara rider en gång i veckan. Man hamnar i någon form av dålig spiral som ibland känns omöjlig att vända och ridpass efter ridpass känns som att man är tillbaka på ruta ett och inte kan någonting! Tillslut känner man sig så ledsen och besviken på sig själv så man börjar undra om det ens är värt att försöka mer??!! 
Jag hamnade där förra veckan….

Hur kul är det att åka iväg på tävling ca 30 mil tur och retur en fredagskväll för att sen åka hem utan att ens ha kommit upp på hästskrället?? Han är fantastisk Löva men ibland prövar han mig verkligen och jag hamnar i den där tråkiga tänk om spiralen. Tänk om jag bara red lite bättre, tänk om jag bara vore lite modigare, tänk om, tänk om, tänk om… känner ni igen er? Ni är inte ensamma. Det händer! Men, det är vad man gör med det som är det viktigaste. Ibland behöver man tillåta sig själv att bryta ihop för att sedan komma igen. Och handen på hjärtat, ridningen och hästarna är ju egentligen det roligaste vi vet. Ibland kanske man bara får sänka sin ribba och påminna sig själv om att det är okej att känna så här och att det troligen kommer att gå över när vi helt plötsligt får in en fullträff och den där bra ridkänslan infinner sig igen. Men den känslan är svår att stressa fram, det gäller att bryta mönster och hitta tillbaka till varför man håller på. Jag sänkte min ribba och tog en veckas ridledigt utan att ens ha dåligt samvete (vilket alla vi som rider, inkl mig själv, lätt ger oss själva när vi inte presterar eller rider ”som vi borde”) och satte sen en deadline för när ridledigheten skulle upphöra och igår var det dags att sitta upp igen och jag beslöt mig för att bara ha ett roligt ridpass utan större krav med mina goda vänner Sandra och Eva (de bästa peppningsvännerna jag kan tänka mig så se till att ha såna bra ridkompisar runt dig när det känns lite motigt och var själv en tillbaka) och helt plötsligt så kändes ridningen mer än okej igen och Löva gick som en dans så jag ville knappt hoppa av istället. 

Så kom ihåg att acceptera det man inte kan påverka och ta tag i de bitarna som man faktiskt kan påverka och bli inte så stressade när ni för en sekund tappar motivation och lust man har toppar och dalar i allt och det gäller att hålla i och hålla ut när det går nerför så man snabbare kan ta sig uppåt igen. 

Hur gör du för att hitta din inspiration & motivation? Dela gärna med dig i kommentarsfältet. 

Avslutar med den här bilden på mig och min älskade Celine, den dök upp i mitt FB flöde som minne idag. 

Ha en skön söndagskväll <3