Med tanke på mitt förra inlägg och även bilden på Celine som min vän Sandra, som jag nämnde i inlägget, tog på en tävling i oktober 2011 så kunde jag inte låta bli att bli lite nostalgisk och tänka vidare på hur fantastiskt det är att ha stöttande vänner i sitt liv och hur viktiga dem faktiskt är i både med- och motgång. Jag kom såklart att tänka på Sandra som från att jag flyttade upp till Stockholm 1997 har funnits där varje gång jag velat slänga in handuken och börjat fundera på nya vägar utan ridning och häst och hon har stöttat och peppat! När jag tagit bort en häst har hon klivit in med förslag och tips på hästar att provrida och även åkt med på en del mer eller mindre galna provridningar. När jag varit osäker, haft en dålig ritt eller en bra ritt så har hon funnits där.
Här är från vår tid tillsammans på Järfälla Ridcenter i Jakobsberg. Hästen heter Mange.
Peppande vänner är viktiga och även ett vänligt ord eller komplimang från en stall/ridkompis man kanske inte känner så väl är också väldigt betydelsefullt. Jag har frågat det förut och jag frågar det igen; när gav du dina ridkopisar en spontan komplimang senast? Vi kanske ska anstränga oss ännu lite mera på att bli ännu bättre på det? Det kostar så lite ansträngning men ger någon annan så mycket. Vi försöker ju alla så gott vi kan att bli bättre och vi blir nog alla någon gång då och då lite frustrerade och önskar att det gick snabbare att bli lika bra som våra förebilder så en komplimang eller två på vägen gör kanske att målet ändå känns lite närmre?
